-

Det känns som jag borde skriva nåt långt och fint nu, som jag borde sitta och tänka på vad som hände denhär natten för 2 år sedan. 2 år sedan våran fina vän Andrea lämnade oss. Men jag har inte så mycket att skriva, och för att vara ärlig så tänker jag inte så mycket på det längre. Jag mår ju bra nu, är det okej att säga så? Saknaden finns ju såklart kvar, känslan av att vilja krama om henne så hårt och länge man bara kan, att få höra hennes röst och hennes skratt igen. Det känns som det hände nyss, jag minns allting som igår. Jag minns hur jag mådde och vad jag tänkte, hur lite jag fattade och hur tom jag kände mig. Jag minns att jag inte var glad på flera månader, att jag bara var. Att jag inte kände varken lycka eller sorg, kände mig bara helt likgiltig. Och jag minns hur trött jag var på att känna så. Att inte kunna skratta åt skämt man egentligen tyckte var roliga, och att inte ha nån lust att göra saker för man ändå inte tyckte det va kul. Samtidigt känns det som att det var riktigt, riktigt länge sen jag hade en vän som hette Andrea. Det som gör mest ont i hjärtat är att hon inte blev mer än 16 år. Det är ju ingen ålder, hon hade hela livet framför sig. Jag kommer inte hinna gå dit imorgon innan jobbet, på ett sätt känns det lika bra. Jag vill inte gå runt och va depp hela dagen, och jag hoppas att jag inte kommer va det ändå. Hinner gå dit i helgen och säga några ord, då har jag råd att köpa blommor också för nu såhär 3 dagar innan lön är jag hur pank som helst. Dethär blev betydligt längre än vad jag hade tänkt, så nu ska jag pussa på kortet av henne som står i mitt fönster, sen ska jag sova.