-

Dethär kommer bli ett förvirrande inlägg som jag antagligen kommer ta bort det första jag gör när jag vaknar imorgon. Men just nu vet jag att det kommer kännas bättre när jag skrivit av mig lite. Ni behöver inte läsa, ni tjänar absolut ingenting på det.

Jag är pissed. Mest på mig själv. Och besviken. Men inte på mig själv. Jag tror att jag bryr mig för mycket, det gör jag alltid. För mycket om andra och för lite om mig själv. Men nu vet jag inte ens om jag borde vara besviken, jag vet inte om jag har rätt att vara det. Jag måste sluta ta allt så seriöst, det har jag vetat länge. Lättare sagt än gjort. Och jag vet att det är en bra egenskap att bry sig mycket om sina nära, men dethär med att ta hand om sig själv då? Att vara noga med att man själv mår bra? Man mår mycket bättre om man inte tar allt seriöst, om man inte bryr sig för mycket. Och jag måste bli av med min överdrivna medkänsla. Måste koncentrera mig mer på mig själv. Självförtroendet har jag, men självkänslan måste jag jobba mer på. Och jag försöker verkligen, men det kräver så jävla mycket energi. Energi som jag inte har. Jag är nästan aldrig nöjd med mig själv, med vad jag presterat. Inte ens när jag verkligen har gjort mitt bästa, om jag inte lyckats med det jag vill. Men det är ett av mina nyårslöften, att verkligen jobba på självkänslan så jag kan må bra och trivas med mig själv, inte vara lika osäker och bry mig mindre. Jag älskar orden, "vem bryr sig?". Vem fan bryr sig? Jag menar inte att jag ska bli en känslokall jävel och skita totalt i alla runt omkring mig, men jag ska bara bry mig om sånt jag behöver bry mig om. Självkänsla är jävligt viktigt, för alla. Utan det vågar man inte va sig själv, man är blyg och vågar inte ta för sig. Har man en skithärlig personlighet men dyngtaskig självkänsla får ingen se den personligheten, och det suger ju. Om man inte tycker om sig själv, så är det svårare för andra att tycka om en. Det är även svårare att tycka om andra. Så är det allafall för mig, jag har svårt att lita på folk, och jag har svårt att tro på andra när dom säger att dom tycker om mig. Jag undrar vad jag har som är så speciellt, vad som gör att man tycker om just mig. Samtidigt vet jag ju att jag inte är en dålig människa. Har man bra självkänsla får man också skit. Om man säger "fyfan vad snygg jag är!", eller "jag är så nöjd med mig själv", då tycker folk att man är självgod. Och jag vet det för att jag är likadan, jag stör mig på när andra tycker om sig själva. Men det är så jävla fel. Jag vill själv vara sån. Man SKA vara sån, och man ska våga stå för det. Samtidigt som jag stör mig på det så ser jag upp till såna människor. Nu är det inte så att jag tycker att jag är ful eller en dålig människa. Jag vet att jag har en röv och ben som folk avgudar, det har jag fått höra två gånger bara idag. O när jag suttit och deppat här ikväll har en nära killkompis berättat att jag är en skitbra och grym tjej, och vilket kap han tycker att jag är. Och jag tycker om det mesta med mitt utseende, och jag ÄLSKAR min humor. Jag vet också att andra tycker jag är rolig. Så nu tänker väl ni få som orkat/hunnit läsa dethär "Vad fan gnäller hon om då?" Men det är där skon klämmer förstår ni. Alla dessa komplimanger gör mig skitglad, men jag vill inte behöva bekräftelse från andra för att må bra.
Bry mig mindre, sluta va osäker, våga ta för mig. Det är så jag ska bli.

(Buhuu tyck synd om mig, blabla)

Godnatt.